Motiverande samtal eller MI som metoden också kallas, utvecklades i början av 1980-talet av en amerikansk psykolog, William R.Miller, i arbete med personer med alkoholberoende. Han började senare att samarbeta med Stephen Rollnick,verksam psykolog, professor och metodutvecklare inom hälso- och sjukvårdsrådgivning (Holm Ivarsson, 2013).
Motiverande samtal kan definieras som:
En samarbetsinriktad samtalsmetod vars syfte är att stärka en persons egen motivation och vilja till förändring.
Motiverande samtal är en metod som är personcentrerad, målinriktad och en guidande metod.
Personcentrerad eftersom det är patientens syn på sin situation och livsstil som man fokuserar på under samtalet, inte rådgivarens.
Målinriktad eftersom rådgivaren har ett mål med sin rådgivning; att locka fram motivation till förändring i en viss riktining.
Guidande metod, även om rådgivaren har respekt för att livsstilsförändring måste ske i personens takt och på personens egna villkor. Rådgivaren är guidande genom att ställa frågor som utforskar förändring, samt genom att uppmärksamma och förstärka det som patienten säger leder i en positiv riktning för henne själv.
Det motiverande samtalet präglas av en MI-anda (förhållningssättet mellan samtalsledaren och patienten), det vill säga människan ses ur ett psykologiskt humanistiskt perspektiv och har en inneboende förmåga och önskan att välja det goda. Genom att själv få reflektera över sina tankar och handlingar och själv få bestämma (autonomi) i de valsituationer som hon ställs inför.
Samarbete mellan person och rådgivaren
Rådgivaren visar respekt för och samarbetar med personen med utgångspunkt i de tankar och idéer personen har om den eventuella förändringen. Samarbete innebär i detta fall att rådgivaren bemödar sig om att vara en jämlik part i samtalet. Det är rådgivarens uppgift att försöka se saker ur personens perspektiv. I de samtal som rymmer en grundläggande ojämlikhet är det extra viktigt för rådgivaren att skapa utrymme för reflektion och att betona personens berättelse och självbestämmande.
Acceptans
Miller och Rollnick menar att acceptans uttrycks genom att rådgivaren betonar:
- Tron på människans okränkbara värde
- Har en önskan om att se saker ur patientens perspektiv
- Respekterar patientens rätt till självbestämmande
- Lyfta fram det friska och fungerande.
Rådgivaren betonar personens absoluta värde och autonomi genom en bekräftande salutogen samtalsstil och genom att uttrycka empati. Empati kan i det här sammanhanget beskrivas som rådgivarens aktiva önskan om att förstå situationen utifrån personens synsätt. Rådgivaren möter personen där den befinner sig och visar acceptans. Rådgivaren tar också hänsyn till personens rätt och förmåga till egna beslut genom att stötta personens självtillit och visa tilltro till dess förmåga att klara av en förändring. Rådgivaren uppmärksammar även försök och ansträngningar.
Medkänsla
Det är grundläggande att rådgivaren är nyfiken på personen och uttrycker ett intresse för samtalets innehåll och fokus. Rådgivaren har en förmåga att känna empati dvs. förmåga att sätta sig in i personen känslor och tankar utifrån dennes perspektiv och utifrån empatin och har en vilja med vara hjälpa personen.
Framkalla
Här ligger fokus på att framkalla i stället för att förmedla. Rådgivaren behöver personens begreppsvärld för att kunna hjälpa till. MI utgår från att personens har tankar och idéer om hur den vill förändras och på vilket sätt det är möjligt. Rådgivarens uppgift är att locka fram och förstärka dessa tankar samt att tillsammans med personen utforma eventuella alternativ. Det ska vara alternativ som personen tycker är rimliga, och som den vill och kan genomföra. Samtalet struktureras på så sätt att personens tankar, önskemål och idéer om förändringen får utrymme och till största delen styr samtalet.
Mia Björntand Backelund 